soligmorgon.

sitter och lyssnar på freddes låt, somewhere over the rainbow.
det hugger i kroppen.
saknaden går inte att sätta ord på.
jag vet bara att det gör ont som fan.
kan verkligen inte förstå.
vill jag förstå?
jag tror docka att han har det bra, där uppe, somewhere over the rainbow!
han favoplats.
vid havet kanske.
ja.
han har det nog bra i alla fall.

när jag tänker tillbaks på begravningen så kan jag inte riktigt förstå att det var han som låg där i den vita kistan.
det var verkligen kepsen som gjorde allt verkligt.
det var då det sjönk in på det där konstiga sättet.
jag är glad dock att vi har hans tofflor kvar här hemma.
ett fint minne.
han favorittofflor. :)
det känns fint att ha dom kvar i alla fall.

fred & kärlek.
em.

Det är ganska sjukt hur missförstådd man kan bli när man har borderline.
många tror att man är sjuk i huvudet.
att man borde lobotomeras.
att man inte borde få jobba med barn.
att man borde vara sjukskriven livet ut.
vad är det om?
är folk verkligen så sjukt sjukt obildade att dom inte kan ta reda på fakta?

Visst, jag förstår att folk kan bli rädda.
man är ju galet självdestruktiv, inte alla, men jag är iaf.
man skadar sig själv, man försöker ta livet av sig, man hånar dom man älskar mest, man lämnar personer man älskar i ren panik för att dom ska hinna lämna en först, man åker upp och ned i humöret som en jojo.
men ändå.
vi är inte farliga bara för vi har borderline!
det är en emotionell instabilitet som vi arbetar med dagligen för att det ska bli lättare!
jag har gått i terapi i 2 år och lärt mig galet mycket om hur jag ska hantera situationen jag befinner mig i.
hur jag ska klara mig igenom en dag med grov ångest och hur jag ska göra istället för att skada mig själv.
jag är medicinerad för att inte fara upp och ned i humöret, men jag vill egentligen inte äta massa mediciner.
jag vill vara jag, utan mediciner, men det funkar inte riktigt.
man kan tro att jag äter mina mediciner för min skull, men det är inte riktigt hela sanningen.
mest äter jag medicinerna för personerna runt omkring mig.
för att jag ska vara lättare att umgås med.
men det går egentigen emot det jag står för.
men vad ska man göra?
vad gör man inte för sin kärlek och sina vänner?

Har du borderline?
blir du missuppfattad pga din diagnos?
vad har du stött på för fördommar?
hit me!

fred & kärlek.
em.

Igår var det Freddes begravning.
Den var jättefin.
dom spelade hans favorit låt.
den han själv har önskat på sin begravning.
det var så otroligt vackert.
när jag såg hans keps ligga på den fina vita kistan så blev allt verkligt på något sätt.
när vi gick fram och sa farväl och la blomma, då bröt jag ihop.
jag skakade, grät och hulkade.
hon som satt bakom mig sträckte sig fram och gav mig en näsduk, tårarna bara sprutade ju.
det var omtänksamt och fint.
jag blev glad i allt mörker.

efter begravningen tog jag, bexu, hampus och mattis en promenad in till Helsingborg centrum igen.
vi gick på Gyllene Prag och drack öl och snackade om fredrik.
sen käkade vi kebab.
och gick på någon mysko utställning i en klädaffär.
dom bjöd på rosévin iaf, det var väl det bästa med utställningen.
sen gick vi till någon annan krog och träffade en kille som jag tror hette anders.
sedan körde anders oss hem till mattis och vi hämtade våra saker, för att sen åka vidare till knutpunkten och vinka av killarna.
det var sjukt roligt att träffa dom, speciellt roligt att träffa hampus och mattis igen.
dagen kunde inte ha slutat bättre.. eller jo, fredde kunde varit med!

vi landade i stockholm runt 06.20 imorse.
tog tunnelbanan och bussen hem.
liftade med en volvokille.
snällt som fan av han att plocka upp oss.
:)

Sov gott min vän, Fredrik!
jag älskar dig, idag, imorgon och för alltid!

fred & kärlek.
em.

Igår blev jag tatuerad av en vän till mig.
det blev fyra förgätmigej och en "hawaii blomma".
förgätmigejerna är minnestatuering för mina 4 nära vänner som lämnat oss.
den andra blomman står inte för något speciellt.

de fyra förgätmigejerna ska bli blåa i olika nyanser.
den andra ska förbli utan färg.
sen ska vi fortsätta med ryggen och sen vänster armen.
kommer bli övergrymt tror jag!

här kommer två bilder.







skall tilläggas att detta är hennes femte tatuering hon gör.
grymt va?


fred & kärlek.
em.

Depression är något som kan hända alla.
Ung som gammal.
Det kan hända även fast du har full koll på livet, stabil inkomst, barn och allt sånt.
det kan hända precis vem som helst!

Jag fick min första depression när jag var ca 14.
det eskalerade dock inte förens jag var 16 år fyllda och livet totalt rasade.
Jag kom knappt ur sängen, jag åt inte, jag drack inget, jag duschade inte.
jag var handlingsförlamad.
de få dagarna jag var i skolan var helvete.
jag satt och stirrade in i väggen hela dagarna, tillslut skickade lärarna hem mig.
sen fick jag gå till kurator 2 ggr i veckan, för att sedan utöka till 3ggr i veckan för att få massage också.
denna depressionen varade länge länge, men jag blev en expert på att dölja allt.
jag pratade inte om det.
jag berättade inte för någon.
tillslut brast det och mina lärare visste inte längre vad dom skulle ta sig till. Dom skickade ut mig på praktik 4 dagar i veckan.
jag missade massor i skolan, men det gjorde mig inget.
jag var ju så jävla skoltrött och deprimerad så om hälften vore nog.
Tillslut fick jag nog och började kämpa för att må bättre.
jag kom ur den djupaste delen av depressionen, men sedan dess har jag nog mer eller mindre varit deprimerad hela tiden.

Året 2010 kom att visa sig vara det tuffaste året någonsin för mig.
det hela började med att jag kräktes flera gånger om dagen, jag grät konstant.
kunde inte sjunga "lilla snigel" på jobbet utan att bryta ihop och börja storböla.
jag kände igen känslan, men jag kunde inte sätta finger på det.
mitt jobb blev arga för jag var borta 4 dagar med vad jag trodde var magsjuka.
tillslut tog jag mitt pick och pack och drog till vårdcentralen.
fick träffa en underbar läkare som tog väl hand om mig.
jag berättade hur jag kände.
att jag bara sov max 4 timmar om natten.
att jag grät konstant.
kräktes.
kunde inte äta.
att jag tänkte mycket på döden och hur jag skulle kunna ta mig ifrån jordelivet på bästa sätt.
fick fylla i papper.
det visade sig att jag var djupt deprimerad.
jag hade ingen aning om vad jag skulle tro.
Jag, djupt deprimerad?
ha!
vilket skämt kände jag.
jag mår ju bara illa, kan inte sova, vill dö och bara gråter.
men att jag skulle ha en djup depression gick liksom inte in.
vad skulle jag göra nu?
jag blev sjukskriven i 3 veckor och den sjukskrivningen fortsatte, länge länge.

Läkaren på skickade snabbt en remiss till en kurator på vårdcentralen.
träffade min läkare 1 gång i veckan och kuratorn 1 gång i veckan.
min läkare var så orolig för mig ett tag att jag inte fick gå ifrån henne ensam.
hon följde mig till min pojkvän och såg till att han tog emot mig när vi hade snackat klart.
tillslut kom dagen då min läkare kände att hon inte hade kompetens nog för att ta hand om mig.
jag var ett "fall" för psykiatrin.
jag mådde helt enkelt för dåligt.

Min läkare på vårdcentralen ryckte i alla trådar hon kunde och ringde en massa telefonsamtal och helt plötsligt hade jag en akuttid på Carema Hjärnhälsa dagen efter.
men jag var lika förvirrad fortfarande.
vadå psykatrin?
varför ska jag få hjälp med saker jag har tagit mig upp ur själv förut?
men denna gången var det annorlunda.
jag kunde inte ta mig ur detta ensam.
jag var för svag.
jag kunde ju för fan inte ens tänka på nått bra utan att börja storböla.

På Carema fick jag träffa en trevlig, men hård, psykiatriker som var överläkare och speciallist i allmän psykiatri..
jag var skeptisk.
men vafan, jag gav det en chans och berättade allt för henne.
om övergreppen.
om misshandlarna.
om alla glåpord jag fått under mitt liv.
mobbningen på jobbet.
osv.
jag fick en stor bunt med papper som hon ville att jag skulle fylla i, bland annat depressions test igen.
jag hade ingen aning om vad jag skulle tänka eller tro.
Psykiatrikern kollade igenom mina svar och kom ganska snabbt fram till en diagnos.
hon sa att allt tyder på Borderline och djup depression.
men med bordelinen ville hon att jag skulle få träffa en terapeut för att göra fler tester och bli intervjuad, men hon var nästan 100% säker på att det var borderline och djup depression jag led av.

Jag fick prova massa olika mediciner, men inget verkade hjälpa.
jag fick börja träffa en terapeut 1 gång i veckan och min psykiatriker 1 gång i veckan.
dom var ordentligt oroliga för mig, eftersom jag scorade så högt på testningarna.

Denna depressionen har fäst sig kvar vid mig.
jag har kämpat i över 2 års tid nu.
jag äter mediciner.
jag har gått i DBT.
jag har träffat läkaren massvis.
jag har kämpat och kämpat och kämpat för att komma till en ljusare plats.
visst, jag mår mycket bättre nu än vad jag gjorde för 2 år sedan, men jag är långt ifrån återställd.
jag får fortfarande återkommande tankar på självmord.
jag skadar mig själv ibland.
jag har ångest.
jag känner att livet och allt som hör där till suger.
men jag ger inte upp, en dag ska jag komma till slutet av tunneln där ljuset glimmar.
en dag ska jag bli frisk, då jävlar ska ni få se på en em utan dess like.

Har du varit deprimerad?
hur länge?
Vad gjorde du åt saken?

idag ska jag tatuera mig.
det blir fyra förgärmigej.
en för micke.
en för pelle.
en för dharma
och en för fredde.
förgätmigej är kärlekens eller vänskapens minnesblomma.
så tycker de passar bra.
den är enkel, men ändå så vacker.
så klockan 16, håll tummarna för att det blir vackert och bäst!

har bara sovit fyra timmar ungefär inatt.
ändå är jag inte speciellt trött.
det kommer väl sen.

ska hitta nått att skriva om.

fred & kärlek.
em.

Nu tänkte jag ta upp ett ämne som är ganska känsligt för många, just självskadebeteende!
Jag tänkte berätta min historia och hur jag nästan har kämpat mig därifrån.

Det hela började när jag var ca 14 år.
jag och en kompis satt hemma hos henne och kom på den briljanta idén att vi skulle prova att skära oss själva med rakblad.
för mig blev det som en kick.
adrenalinet pumpade.
ångesten försvann.
det var där det hela började för mig. hon slutade.
men jag fortsatte hemma i min ensamhet.
äntligen hade jag ju hittat hur jag skulle få bort det onda.
det som låg och skavde inombors.
Äntligen kunde jag få "ro".
Jag låg ofta hemma på mitt golv med låst dörr, mörk musik, tända ljus och en vass kökskniv.
tårarna sprutade varje kväll och varje kväll gjorde jag samma sak.
jag skar.
det var min räddning just då.

När jag inte längre "kunde" skada mig genom att skära mig, så började jag skita i att äta istället.
det kunde gå en vecka utan att jag åt en matbit.
tillslut fick min storebror nog och tvingade hem mig på middag.
det resulterade i att jag började kräkas upp min mat istället.
varför skulle jag förtjäna mat?

Åren gick och jag slutade skada mig själv.
Jag tog mig upp ur träsket själv, utan psykolog, kurator eller någon annans hjälp.
jag skämdes så.
jag kunde ju inte hålla på sådär!

När jag började på gymnasiet så började allt om igen.
jag blev djupt deprimerad.
satt mest och stirrade in i väggen, jag hade ju inget att säga.
allt gjorde ju så jävla jävla ont!
inte heller visste jag VAD det var som gjorde så ont.
alla bråk hemma?
alla utkastningar hemifrån?
övergrepp?
misshandel?
jag började iaf dunka huvudet hårt i betongväggar.
jag slog mig själv i huvudet med knytnävarna.
jag skar och skrev fula saker på min kropp med kniven.

jag försökte ta livet av mig.
jag stod på en fulltraffikerad väg och ville bli påkörd och dödad.
jag planerade att hänga mig själv.
men, bara jag kunde få skada mig själv på något sätt så var det inte tvunget att jag skulle dö.

Tiden under gymnasiet gick och jag blev friskare och friskare  och slutade med självskadandet.
men sen, pang. från ingenstans så började jag igen.
då var det mest att banka huvudet i hårda väggar.
inte så mycket att skära.

När jag kom upp till stockholm var jag lycklig.
jag hade ju träffat min älskade pojkvän.
men ändå.
en dag när vi bråkade så sprang jag iväg.
det enda jag kunde tänka var att spräcka skallen mot den där äckliga stenväggen som var framför mig.
jag tog elskåpet.
bankade
bankade
bankade.
slog mig själv med knytnävarna och rev och klöste över armarna.

saker blev bättre och jag förstod faktiskt inte riktigt att det jag höll på med var en form av destruktivt handlande.
Jag höll mig "ren" i några år.
Sen när jag blev sjukskriven från jobbet för djup depression och fick min borderline diagnos.
ja.
då rasade allt igen.
kommer ihåg första gången jag gjorde det efter de åren jag inte gjorde någonting.
vi var på fest hos en kompis.
ångesten svepte sig över mitt bröst och jag visste knappt vart jag skulle ta vägen, det kändes som jag skulle svimma och dö på samma gång.
gick in på toaletten och satte mig där en stund.. tillslut får jag syn på en rakhyvel.
denna underbara rakhyvel.
snitt.
rakt över benet.
snitt.
andra benet.
jag skämdes och la ifrån mig rakhyveln fort som fan och gick ut på festen igen som om att inget hade hänt.
PANIK!
blodet hade gått igenom byxorna så jag var tvungen att berätta för min pojkvän.
han var gulligast i världen, tvättade rent och plåstrade om.

tyvärr var ju karusellen reda igång.
jag började skada mig mer och mer och mer.
en gång stod jag och slog ett tjockt glas mot pannan för att sedan ta rakbladet och skära mig i pannan.
jag var ju så äcklig och ful, hur kunde jag förtjäna något annat?
jag åkte in och ut på psyk. fram och tillbaks. vända efter vända.
jag kunde inte längre kontrollera mina skade impulser.
att skada mig var den enda lösningen jag hade för att klara mig levande ur misären jag gick igenom.
för minsta lilla ångest grej så tog jag till rakbladet, onödigt kan tyckas, men har man inte varit där själv så är det svårt att förstå.

Senast jag skadade mig var dagen efter jag fick reda på att min bästa vän hade gått bort.
innan det var det längesedan.
jag har lärt mig att hantera ångesten på ett annat sätt nu.
jag rider ut den och låter den vara.
men ibland så blir det PANIK.
kaos.
panik.
man vet inte vart man ska ta vägen.
då funderar jag på att skada mig, men någonting inom mig säger "Nej, du är bättre än det!".

Jag hoppas jag kommer kunna hålla mig skadefri i många år nu.

Fred & kärlek.
em.

Som sagt, på denna bloggen kommer ni få följa mig och mitt liv.
det kommer inte bara vara information om psykisk ohälsa, dbt osv.
utan även em.
mina mörka dagar.
mina ljusa stunder.
ja, allt som har med mig att göra.

idag är en riktigt mörk dag.
om några dagar är det dags att ta farväl av fredde.
min älskade bästa vän.
3 veckor sedan jag fick reda på att du gått bort.
det har fortfarande inte sjunkit in.
inte det minsta.
jag försöker på nått sätt förtränga det för mig själv.
att det inte har hänt.
att han lever.
han kommer ju ringa vilken dag som helst..
eller?
nej.
det är ju inte så, tyvärr.

tårarna brinner under ögonlocken.
hjärtat bultar snabbt.
ångesten växer.
som vanligt.
känner igen det.
det känns som jag ska svimma.
rasa.
falla ihop.
att jag inte kommer kunna resa mig upp igen.
mörkret har tagit mig och jag kan inte bara borsta bort det längre!
jag måste ut.
springa bort från detta kaoset.
för det är precis vad det är.
Kaos, med stort K.

hjälp.
hjälp mig här ifrån.
hjälp mig ta mig mot ljuset igen.
det stannar upp här nere.
man står på samma plätt och trampar.
man kommer ingen vart.
allt är kaos.
kaos.
kaos.
kaos.

 

I DBTn går man ju som jag skrev igenom olika färdighetsträningar och jag tänkte skriva ner lite av de vi har gått igenom på terapin.
Denna gången kommer det vara kapitlett Att stå ut när det är svårt.
Jag kommer skriva av papprena jag har fått av mina terapeuter och jag tycker att ni ska ta er tid att läsa igenom även om det kommer vara mycket text.
Detta är väldigt viktiga saker, speciellt för oss med borderline, men även för personer utanför!
Kanske familj, vänner eller andra närstående. Det kan vara bra att de får se vad man arbetar med.

Att stå ut när det är svårt.
Distrahera dig genom att:

Aktivera dig.
Motionera eller ägna dig åt någon hobby, städa gå på konstutställning, ring upp eller besök en vän, spela datorspel, gå på en promenad, arbeta, sporta, gå ut och ät på restaurang, gör en kopp kaffe eller te, hugg ved, arbeta i trädgården, spela flipper osv.

Ge bort något.
Ge någon en present, ordna en överraskning, ge bort något till insamlingar, gör någon omtänksamt för någon annan osv.

Jämföra
Jämför dig med personer som klarar sig lika bra eller sämre än du själv.  Jämför dig med människor som är ännu mindre lyckligt lottade än du, se på TV-serier, läs om olyckor och katastrofer osv.

Uppleva den motsatta känslan.
Läs känslosamma böcker och berättelser, läs gamla brev, väl sentimentala filmer och musik. Var noga med att det du gör utlöser någon annan känsla än den du har, t ex skräckfilmer, skämtsamma böcker, komedier, kyrkomusik, marscher, roliga gratulations kort osv.

Skjuta ifrån dig.
Lämna situationen en stund, fysiskt eller mentalt. Tänk dig en vägg mellan dig och situationen. Du kan också skjuta ifrån dig situationen genom att låsa in dina tankar om den. Förbjud allt grubblande, vägra att tänka på smärtsamma sidor av situationen. Lägg smärtan på hyllan, lägg den i en låda och ställ undan den så länge.

Tänka på annat.
Räkna till tio, räkna antalet färger, träd eller liknande i någon tavla, se på TV, läs, lägg pussel eller gör något annat som skingrar tankarna.

Starka sinnesintryck.
Håll en isbit i handen, krama en gummiboll hårt, duscha i hett vatten, lyssna på musik på hög volym, ha en gummisnodd runt handleden, dra ut den och släpp.

 

Lindra med sinnesintryck.

Synintryck.
Köp en vacker blomma, gör fin i en del av ditt rum, tänd ett ljus och titta på lågan. Duka ett bord med dina finaste saker. Gå på konstmuseum. Sätt dig i lobbyn på någon gammalt vackert hotell. Titta på naturen runt omkring dg. Gå ut på natten och titta på stjärnor. Promenera i vackra stadsdelar. Vårda dina naglar så att de ser fina ut. Titta på vackra bilder i någon bok. Gå på balett eller någon annan dansföreställning, eller se någon på TV. Var uppmärksam på varje sinnesintryck som möter dig, men dröj dig inte kvar vid någon av dem.

Hörselintryck.
Lyssna på vacker, lugnande, upplivande eller spännande musik. Lyssna till ljud i naturen (vågor, fåglar, regn, susande löv). Sjung när du hör din favoritsång. Nynna på en lugnande sång. Lär dig att spela något instrument. Ring upp en telefonsvarare, t ex SJ-information om tågavgångar, för att höra en mänsklig röst. Uppmärksamma alla ljud som finns omkring dig, men uppehåll dig inte vid något av dem.

Lukter.
Använd din favoritparfym eller hudkräm, eller prova någon parfym i affären. Tänd ett doftljus. Ha potpurri (torkade blommor) i en skål på bordet. Koka en kanelstång. Baka. Lukta på rosor. Promenera i skogen och andas in naturens friska dofter.

Smaker.
Ät god mat. Drick något lugnande, t ex örtte eller varm choklad (inte något med alkohol i). Skäm bort dig själv med en dessert. Ta vispgrädde i kaffet. Prova nya smaker i glassbaren. Ät lite pepparmintgodis. Tugga ditt favorittuggummi. Köp något speciellt som du aldrig unnar dig, t ex färskpressad apelsinjuice. Smaka verkligen på maten du ter, var uppmärksam på alla smaker.

Känselintryck.
Bada skumbad. Bädda rena lakan. Gosa med hunden eller katten. Få massage. Ta ett fotbad. Smörj in dig med hudlotion. Lägg en kall våtkompress på pannan. Sjunk ner i en bekväm fåtölj. Sätt på dig något av siden. Prova handskar eller pälskappa i något varuhus. Borsta håret en lång stund. Krama någon. Upplev allt du rör vid, lägg märke till känselintryck som känns bra och lugnande.

Förbättra nuet
genom att:

Fantisera:
Föreställ dig en situation där du skulle kunna känna dig avslappnad. Tänk dig också ett hemligt rum inom dig, se framför dig hur det ser ut. Gå in i det rummet varje gång du känner dig hotad. Stäng dörren från allt som kan skada dig. Fantisera om att allt går bra för dig.  Skapa en vacker och rogivande fantasivärld som du kan dra dig tillbaka till. Tänk dig att obehagliga känslor sjunker undan inom dig och försvinner.

Hitta en mening med situationen:
Hitta eller skapa ett syfte, mening eller något värdefullt med smärtan. Tänk på andliga saker delta i en religiös ceremoni, läs andlig litteratur. Koncentrera dig på de positiva aspekter du kan komma på i en smärtsam situation. Upprepa dem för dig själv. Tänk dig att du förvandlar de sura citronerna till en god och läskande dryck.

Be:
Föreställ dig att du öppnar ditt hjärta för ett högre väsen, en större sanning. Gud eller din egna inre visshet. Be om styrka att orka med smärtan. Överlämna dina problem.

Slappna av:
Gör en avslappningsövning, t ex genom att spänna och sedan slappna av i en muskelgrupp i taget, Börja med händerna och armarna, sedan musklerna i huvudet och därefter nedåt genom hela kroppen. Lyssna på avslappningsband, motionera intensivt, bada varmt, Drick varm mjölk. Massera nacken och huvudet, vaderna och fötterna. Sätt dig i ett badkar fyllt med riktigt kallt eller varmt vatten och stanna där till vattnet är ljummet. Andas djupt, småle, ändra ansiktsuttryck.

Göra en sak i taget:
Koncentrera dig helt och hållet å det du gör just nu. Stanna kvar i det du just upplever. Var närvarande. Fokusera på hur det känns i kroppen när du utför olika handlingar (t ex gå, diska, tvätta, städa osv). Var uppmärksam på hur din kropp rör sig när du gör olika saker. Öva dig i att vara här och nu.

Ta ledigt:
Ta en kort paus. Lägg dig i sängen och dra en filt över huvudet i tjugo minuter. Ta in på ett billigt hotell och stanna där en eller ett par dagar, låt handdukarna ligga kvar på golvet när du har använt dem. Be någon att ge dig kaffe på sängen eller laga mat åt dig (erbjud dig att återgälda). Köp en onödig och lyxig tidning och en påse godis, kryp upp i soffan och njut. Laga till något riktigt smaskigt, sjuk ner i en fåtölj och ät långsamt. Sätt dig på en filt i parken och stanna hela eftermiddagen. Dra ur telefonjacket och låt telefonsvararen spela in dina samtal. Ta en timmes rast från hårt arbete som måste görs.

Uppmuntra dig själv:
Muntra upp dig själv! Heja på dig. Säg till dig själv gång på gång ”Jag kan härda ut.” ”Det varar inte för evigt.” ”Jag gör så gott jag kan.”

 

 

 

Detta är lite av kapitlett Att stå ut när det är svårt.
Jag kommer återkomma med andningsövningar osv.
Hoppas ni orkar läsa.

 

Fred & kärlek.
em.

Om det är något jag har att tack för så är det för chansen jag fick att gå i DBT (dialektisk beteende terapi).
Jag har gått i individuell terapi och gruppterapi (eller färdighetsträning som terapeuterna också kallar det).
I individuell har jag gått i 2 år och håller fortfarande på, i grupp gick jag ca 1 ½ år och avslutade för ca 1 vecka sedan.
Det är det bästa som har hänt mig i mitt liv skulle jag tro, det och min pojkvän.

Jag tror inte jag hade klarat mig levande så mycket längre till om jag inte hade fått hjälpen jag fick, när jag fick den.
Utan min läkare på vårdcentralen och utan min psykiatriker så vettefan vad som hade hänt.

"DBT är en tredje generationens KBT utveckad av Marsha Linehan.
DBT är uppbyggt på psykosocial färdighetsträning i grupp och individuell samtalsterapi för att bearbeta svårare och mer personliga problem.
Färdighetsträningen i grupp fokuserar på fyra olika moment: medveten närvaro, hantera relationer, reglera känslor och att stå ut när det är svårt. Acceptans, medvetenhet och impulskontroll är huvudriktningar. DBT använder sig av hemuppgifter och är lösningsfokuserad.".

Vad jag vet så finns det fler terapiformer för att handskas med borderline problematik, som t ex MBT (mentaliseringsbaserad terapi). Då jag inte vet så mycket om detta, tänker jag heller inte skriva om det.
Då jag har mer info om MBT och dess verkan så kan jag ta upp det om någon är intresserad!


DBT har iaf varit räddningen för mig.
jag har inte längre så starka impulser.
jag klarar av att inte skada mig.
jag klarar av att hålla ilskan borta.
jag klarar av att hålla ångesten under styr.
jag har lärt mig så sjukligt mycket av att gå i DBT så det är svårt att beskrva i ord.

Jag tackar mina terapeuter och tjejerna jag lärt känna i gruppen!
Tack tack tack tack!

Personer som lider av psykisk ohälsa äter oftast en del mediciner för att hålla humöret i schak.
jag är en av dom som äter en del mediciner och har prövat massor.

Medicinerna jag äter är





Dessa två mediciner äter jag på morgonen, en 75mg och en 37,5mg. Samanlagt 112,5 mg.
Venlafaxin är en antidepressiv som tillhör gruppen SNRI, istället för att bara gå på serotoninet så går den på både serotoninnet och noradrenalinet.
Det är denna antidepressiva som har funkat bäst för mig, har tidigare provat SSRI så som Citalopram och Flouxetin, inget jag skulle rekomendera.



Abilify är en antipsykotika, men jag äter den som stämningsstabiliserande och jag äter dos på 20mg varje morgon. Tidigare har jag provat Seroquel 300mg och Zyprexa. Skulle inte föreslå någon av dom till någon! Zyprexan gick jag upp jättemycket i vikt av och av Seroquelen blev man som en hjärndöd zombi av dagen efter.



Till natten äter jag 1 ½ Imovane (eller Zopiklon, det är bara det att Zopiklon är det verksamma ämnet, medans Imovane är namnet på en produkt.
Detta är en insomningstablett och den funkar otroligt bra måste jag säga. Jag somnar in mjukt och fint.



Till natten tar jag även 1st 25mg Propavan, som är en sömntablett. Denna tablett håller mig alltså sovande under nattens alla timmar! Det jobbiga med Propavan är att många upplever myrkrypningar som en bieffekt, även jag har gjort detta, men denna gången verkar det funka bättre!
Innan Propavan har jag provat Nozinan, theralen osv.



Vid behov har jag en lugnande medicine som heter Lergigan forte och ligger på 50mg istället för 25mg som på denna bilden ovan.
Den funkar sådär på mig, den tar bort den starkaste udden av ångesten, men knappast så det tar bort den helt. Det vill jag dock inte att den ska göra heller, jag vill kunna känna ångest och vara i ångesten när den är där, det är så man lär sig att ångest inte är något farligt.

Ibland om det är riktigt illa kan jag få Oxascand 10mg eller i värsta fall, om det är riktigt illa, Stesolid 5mg.
Detta är två olika benspdiazepiner som läkarna skriver ut med stor försiktighet då de är väldigt beroendeframkallande.

Innan det ens var något snack om att jag skulle få någon bensodiazepin så fick jag testa en hel del andra ångestlindrande mediciner så som Attarax, Theralen på droppar och Lergigan 25mg. När dessa inte funkade under min svåraste period så fick jag då Oxascand 10 mg max 3 ggr per dag.


Vad äter ni för mediciner?
Har dom hjälpt?

fred & kärlek.
em.

en vanlig dag för en person med emotionell instabil personlighetsstörning (även kallat borderline) kan se ut precis hur som helst.
ingen dag är den andra lik.
kanske är det så för er utan borderline också?

Iallafall för mig så funkar det bäst att ha rutiner.
jag behöver t ex schema för att duscha.
äta.
gå ut.
ja, för att göra saker man i vanliga fall inte har några problem med att göra.
det är väl inte så mycket min borderline sida som spökar där, utan mer min ADHD sida.

men med min borderline sida så kan allt hända.
dagarna flyter ihop ibland.
ibland är det kaos.
ibland är det ljuvligt.
ibland är det uppochned.
ibland är det bara fullständigt förjävligt.
ibland helt underbart.

vissa dagar åker humöret upp och ned som en jojo.
en kompis förklarade mig med ett par enkla ord.
"em, att umgås med dig är som att åka en jävla bergochdalbana!"
Ja, det stämmer.
jag kan vara som en bergochdalbana.
arg som ett bi.
glad.
arg igen.
förbannad.
ledsen.
förtvivlad.
men jag kan också vara väldigt lugn och behärskad och "låtsas" som att allt är under kontroll.
allt beror på vilka jag umgås med.
och sen beror det på vilken sida av sängen jag vaknade på på morgonen.

vissa dagar kan man inte tänka annat än att man vill skära sönder sina armar och ben.
vissa dagar kan man inte tänka annat än att man vill spräcka skallen mot den där betongväggen.
vissa dagar kan man inte tänka på annat än att man vill ta livet av sig.
vissa dagar kan man inte tänka annat än att livet och allt som hör till bara är skit.
men någonstans där inne så finns ett ljus hos varje borderline patient.
aldrig någonsin har jag träffar personer som kämpar så.
kämpar och kämpar och kämpar.
varje dag.
varje timme.
varje minut.
varje sekund.
hela tiden kämpa, in i sista blodsdroppen!
kampen är något vi aldrig släpper!

Många i min omgivning, framförallt familjen, har svårt att förstå sig på mig.
förstå hur jag kan skada mig själv.
hur jag kan försöka ta livet av mig.
hur jag av panik för att bli lämnad, lämnar personen jag älskar mest.
hur jag kan förolämpa personer som står mig närmast.
hur jag kan leva med mig själv.
men vet ni?
att varje dag leva med denna ångesten.
med denna hopplösheten.
denna fruktansvärda tomheten.
den hemska rösten som berättar hur jävla dålig och värdelös man är.
den där rösten som säger till en att man ska skära sig.
nej, jag är inte skitzofren, verkligen inte, men jag hör ändå mina demoner inne i mitt huvud.
min största mobbare här i livet är min hjärna.
att leva med det ständiga kaoset.
döm mig när ni vandrat ett par dagar i mina skor!
försök säga till mig att ni inte vill dö.
försök säga till mig att ni inte vill skära er sönder och samman.
försök!

jag har så många demoner i mitt liv.
saker som har hänt.
bästa vänner som gått bort.
övergrepp.
misshandel.
osv osv.
men en sak ska ni veta och det är att jag kommer aldrig någonsin ge upp!

Aldrig!

Ja, detta är väl min femhundrasjuttioelfte blogg jag skapar.
blir aldrig nöjd.
visst, jag trivs på min andra bloggportal också, men det är för många där som läser som jag inte vill ska läsa och föra saker vidare till människor som absolut inte har ett piss med mitt liv att göra!
därför tänkte jag att dettaär ju ett perfekt ställe att bara skriva av sig på.

Du kommer få följa min vardag med borderline, emotionell instabil personlighetsstörning, kärlek, hat, tårar, skratt och en jävla massa struntprat.
Jag är verkligen ingen modebloggare, så några jävla "dagen outfits" kommer du inte se här.
kan hända att ni någon gång i framtiden kommer få se min middag liksom.
mer än så blir de inte.

här är det rakt, öppet och ärligt.
den som inte kan ta det, den kan dra.
detta är min blogg.
min dagbok.
här kommer du få läsa om mig.
mina innersta tankar.
mina djupa dalar.
mina fina stunder.
mina katter.
solen.
hackysack.
min underbara pojkvän.
och såklart en hel del om borderline och säkerligen andra psykiska besvär.

Anledningen till att jag skriver är inte för att få upp mitt läsarantal, mer att försöka få folk att inse att det inte är så ovanligt med psykiska besvär.
Det är inte pinsamt!
man behöver inte skämmas!
det finns fler som oss där ute och varför inte skriva om det?
varför inte öppna ögonen på folk?

Hoppas du kommer trivas.

fred & kärlek.
em.