soligmorgon.

Nu tänkte jag ta upp ett ämne som är ganska känsligt för många, just självskadebeteende!
Jag tänkte berätta min historia och hur jag nästan har kämpat mig därifrån.

Det hela började när jag var ca 14 år.
jag och en kompis satt hemma hos henne och kom på den briljanta idén att vi skulle prova att skära oss själva med rakblad.
för mig blev det som en kick.
adrenalinet pumpade.
ångesten försvann.
det var där det hela började för mig. hon slutade.
men jag fortsatte hemma i min ensamhet.
äntligen hade jag ju hittat hur jag skulle få bort det onda.
det som låg och skavde inombors.
Äntligen kunde jag få "ro".
Jag låg ofta hemma på mitt golv med låst dörr, mörk musik, tända ljus och en vass kökskniv.
tårarna sprutade varje kväll och varje kväll gjorde jag samma sak.
jag skar.
det var min räddning just då.

När jag inte längre "kunde" skada mig genom att skära mig, så började jag skita i att äta istället.
det kunde gå en vecka utan att jag åt en matbit.
tillslut fick min storebror nog och tvingade hem mig på middag.
det resulterade i att jag började kräkas upp min mat istället.
varför skulle jag förtjäna mat?

Åren gick och jag slutade skada mig själv.
Jag tog mig upp ur träsket själv, utan psykolog, kurator eller någon annans hjälp.
jag skämdes så.
jag kunde ju inte hålla på sådär!

När jag började på gymnasiet så började allt om igen.
jag blev djupt deprimerad.
satt mest och stirrade in i väggen, jag hade ju inget att säga.
allt gjorde ju så jävla jävla ont!
inte heller visste jag VAD det var som gjorde så ont.
alla bråk hemma?
alla utkastningar hemifrån?
övergrepp?
misshandel?
jag började iaf dunka huvudet hårt i betongväggar.
jag slog mig själv i huvudet med knytnävarna.
jag skar och skrev fula saker på min kropp med kniven.

jag försökte ta livet av mig.
jag stod på en fulltraffikerad väg och ville bli påkörd och dödad.
jag planerade att hänga mig själv.
men, bara jag kunde få skada mig själv på något sätt så var det inte tvunget att jag skulle dö.

Tiden under gymnasiet gick och jag blev friskare och friskare  och slutade med självskadandet.
men sen, pang. från ingenstans så började jag igen.
då var det mest att banka huvudet i hårda väggar.
inte så mycket att skära.

När jag kom upp till stockholm var jag lycklig.
jag hade ju träffat min älskade pojkvän.
men ändå.
en dag när vi bråkade så sprang jag iväg.
det enda jag kunde tänka var att spräcka skallen mot den där äckliga stenväggen som var framför mig.
jag tog elskåpet.
bankade
bankade
bankade.
slog mig själv med knytnävarna och rev och klöste över armarna.

saker blev bättre och jag förstod faktiskt inte riktigt att det jag höll på med var en form av destruktivt handlande.
Jag höll mig "ren" i några år.
Sen när jag blev sjukskriven från jobbet för djup depression och fick min borderline diagnos.
ja.
då rasade allt igen.
kommer ihåg första gången jag gjorde det efter de åren jag inte gjorde någonting.
vi var på fest hos en kompis.
ångesten svepte sig över mitt bröst och jag visste knappt vart jag skulle ta vägen, det kändes som jag skulle svimma och dö på samma gång.
gick in på toaletten och satte mig där en stund.. tillslut får jag syn på en rakhyvel.
denna underbara rakhyvel.
snitt.
rakt över benet.
snitt.
andra benet.
jag skämdes och la ifrån mig rakhyveln fort som fan och gick ut på festen igen som om att inget hade hänt.
PANIK!
blodet hade gått igenom byxorna så jag var tvungen att berätta för min pojkvän.
han var gulligast i världen, tvättade rent och plåstrade om.

tyvärr var ju karusellen reda igång.
jag började skada mig mer och mer och mer.
en gång stod jag och slog ett tjockt glas mot pannan för att sedan ta rakbladet och skära mig i pannan.
jag var ju så äcklig och ful, hur kunde jag förtjäna något annat?
jag åkte in och ut på psyk. fram och tillbaks. vända efter vända.
jag kunde inte längre kontrollera mina skade impulser.
att skada mig var den enda lösningen jag hade för att klara mig levande ur misären jag gick igenom.
för minsta lilla ångest grej så tog jag till rakbladet, onödigt kan tyckas, men har man inte varit där själv så är det svårt att förstå.

Senast jag skadade mig var dagen efter jag fick reda på att min bästa vän hade gått bort.
innan det var det längesedan.
jag har lärt mig att hantera ångesten på ett annat sätt nu.
jag rider ut den och låter den vara.
men ibland så blir det PANIK.
kaos.
panik.
man vet inte vart man ska ta vägen.
då funderar jag på att skada mig, men någonting inom mig säger "Nej, du är bättre än det!".

Jag hoppas jag kommer kunna hålla mig skadefri i många år nu.

Fred & kärlek.
em.