soligmorgon.

Depression är något som kan hända alla.
Ung som gammal.
Det kan hända även fast du har full koll på livet, stabil inkomst, barn och allt sånt.
det kan hända precis vem som helst!

Jag fick min första depression när jag var ca 14.
det eskalerade dock inte förens jag var 16 år fyllda och livet totalt rasade.
Jag kom knappt ur sängen, jag åt inte, jag drack inget, jag duschade inte.
jag var handlingsförlamad.
de få dagarna jag var i skolan var helvete.
jag satt och stirrade in i väggen hela dagarna, tillslut skickade lärarna hem mig.
sen fick jag gå till kurator 2 ggr i veckan, för att sedan utöka till 3ggr i veckan för att få massage också.
denna depressionen varade länge länge, men jag blev en expert på att dölja allt.
jag pratade inte om det.
jag berättade inte för någon.
tillslut brast det och mina lärare visste inte längre vad dom skulle ta sig till. Dom skickade ut mig på praktik 4 dagar i veckan.
jag missade massor i skolan, men det gjorde mig inget.
jag var ju så jävla skoltrött och deprimerad så om hälften vore nog.
Tillslut fick jag nog och började kämpa för att må bättre.
jag kom ur den djupaste delen av depressionen, men sedan dess har jag nog mer eller mindre varit deprimerad hela tiden.

Året 2010 kom att visa sig vara det tuffaste året någonsin för mig.
det hela började med att jag kräktes flera gånger om dagen, jag grät konstant.
kunde inte sjunga "lilla snigel" på jobbet utan att bryta ihop och börja storböla.
jag kände igen känslan, men jag kunde inte sätta finger på det.
mitt jobb blev arga för jag var borta 4 dagar med vad jag trodde var magsjuka.
tillslut tog jag mitt pick och pack och drog till vårdcentralen.
fick träffa en underbar läkare som tog väl hand om mig.
jag berättade hur jag kände.
att jag bara sov max 4 timmar om natten.
att jag grät konstant.
kräktes.
kunde inte äta.
att jag tänkte mycket på döden och hur jag skulle kunna ta mig ifrån jordelivet på bästa sätt.
fick fylla i papper.
det visade sig att jag var djupt deprimerad.
jag hade ingen aning om vad jag skulle tro.
Jag, djupt deprimerad?
ha!
vilket skämt kände jag.
jag mår ju bara illa, kan inte sova, vill dö och bara gråter.
men att jag skulle ha en djup depression gick liksom inte in.
vad skulle jag göra nu?
jag blev sjukskriven i 3 veckor och den sjukskrivningen fortsatte, länge länge.

Läkaren på skickade snabbt en remiss till en kurator på vårdcentralen.
träffade min läkare 1 gång i veckan och kuratorn 1 gång i veckan.
min läkare var så orolig för mig ett tag att jag inte fick gå ifrån henne ensam.
hon följde mig till min pojkvän och såg till att han tog emot mig när vi hade snackat klart.
tillslut kom dagen då min läkare kände att hon inte hade kompetens nog för att ta hand om mig.
jag var ett "fall" för psykiatrin.
jag mådde helt enkelt för dåligt.

Min läkare på vårdcentralen ryckte i alla trådar hon kunde och ringde en massa telefonsamtal och helt plötsligt hade jag en akuttid på Carema Hjärnhälsa dagen efter.
men jag var lika förvirrad fortfarande.
vadå psykatrin?
varför ska jag få hjälp med saker jag har tagit mig upp ur själv förut?
men denna gången var det annorlunda.
jag kunde inte ta mig ur detta ensam.
jag var för svag.
jag kunde ju för fan inte ens tänka på nått bra utan att börja storböla.

På Carema fick jag träffa en trevlig, men hård, psykiatriker som var överläkare och speciallist i allmän psykiatri..
jag var skeptisk.
men vafan, jag gav det en chans och berättade allt för henne.
om övergreppen.
om misshandlarna.
om alla glåpord jag fått under mitt liv.
mobbningen på jobbet.
osv.
jag fick en stor bunt med papper som hon ville att jag skulle fylla i, bland annat depressions test igen.
jag hade ingen aning om vad jag skulle tänka eller tro.
Psykiatrikern kollade igenom mina svar och kom ganska snabbt fram till en diagnos.
hon sa att allt tyder på Borderline och djup depression.
men med bordelinen ville hon att jag skulle få träffa en terapeut för att göra fler tester och bli intervjuad, men hon var nästan 100% säker på att det var borderline och djup depression jag led av.

Jag fick prova massa olika mediciner, men inget verkade hjälpa.
jag fick börja träffa en terapeut 1 gång i veckan och min psykiatriker 1 gång i veckan.
dom var ordentligt oroliga för mig, eftersom jag scorade så högt på testningarna.

Denna depressionen har fäst sig kvar vid mig.
jag har kämpat i över 2 års tid nu.
jag äter mediciner.
jag har gått i DBT.
jag har träffat läkaren massvis.
jag har kämpat och kämpat och kämpat för att komma till en ljusare plats.
visst, jag mår mycket bättre nu än vad jag gjorde för 2 år sedan, men jag är långt ifrån återställd.
jag får fortfarande återkommande tankar på självmord.
jag skadar mig själv ibland.
jag har ångest.
jag känner att livet och allt som hör där till suger.
men jag ger inte upp, en dag ska jag komma till slutet av tunneln där ljuset glimmar.
en dag ska jag bli frisk, då jävlar ska ni få se på en em utan dess like.

Har du varit deprimerad?
hur länge?
Vad gjorde du åt saken?