att få diagnosen borderline.
ja.
fan.
om inte klockorna stannade och hela världen bara rasade.
jag blev förtvivlad.
ordet personlighetsstörning etsade sig fast i huvudet på mig.
hur kunde jag ha en personlighetsstörning?
är det fel på min personlighet?
har jag gjort nått fel?
vad hände precis?
Som en virrvarr av tankar snurrade det i huvudet på mig.
känslorna ska vi inte snacka om.
jag trodde jag skulle ramla av stolen och svimma.
men duktig som jag är på att låtsas att allt är kolugnt, så satt jag där framför min psykiatriker och låtsades som ingening.
egentligen ville jag bara gråta och skrika.
helst kasta en stol på henne.
jag kommer inte ihåg så mycket av vad jag gjorde samma dag.
men dagarna som kom var fullständigt kaos.
jag läste och läste och läste.
men inte fan blev jag klokare.
det var ju bara en massa ord.
på denna borderline diagnosen fick jag även djup depression som diagnos.
att samtidigt kämpa med en djup depression som pågått alldeles för länge och samtidigt få grepp om borderline kändes helt omöjligt.
jag trodde jag skulle kollapsa.
min hjärna hängde inte med på vad som hände.
kaos!
Jag fick snabbt hjälp med min borderline problematik.
jag fick snabbt terapi.
snabbt mediciner.
jag har provat en hel uppsjö av olika mediciner.
först nu, 2 år efter att disagnosen sattes, har jag äntligen hittat rätt mediciner som hjälper mig i vardagen!
men hey, det tar vi ett annat inlägg.
mediciner.
DBT.
och mycket annat har ni att vänta er.
:)
Hur gick det till när ni fick eran diagnos? Behöver inte vara borderline specifikt.
Hur reagerade ni?
fred & kärlek.
em.
Att leva med problematiken Missbruk, Du skrev ett inlägg på en annan sida att någon vän kunde skriva om sin problematik, Och jag tänkte att jag gör det,
Från att haft ett bra liv som barn började umgås med äldre folk för dom i min ålder mobbade mig, Och dom äldre var redan 10steg före mig, Dom hade druckit alkohol och knaprat de ena och de andra, Medans jag ens inte druckit en öl,
Men det började med att Jag rökte hash och hade det roligt med dom så kallade vännerna rökte någon gång i veckan när jag lura av mamma pengar, Men jag har ALLTID haft känslan att de är något som fattas i mitt liv, Att de är som ett organ som ska finnas men inte finns där, Att de är något fel på min kropp, Så från hashet och ungdomen blev jag en hemlös heroinist Som skulle sålt min egna mamma på plattan om jag skulle fått pengar för henne, Sen har de klarnat till och man har lagts in på tvångsvård i 6månader blivit stabil i huvudet och tänker. "jag kommer ALDRIG sätta mig själv i samma sitatuion jag var i igen" till att ha munnen full med bollar(Bollar = En kabbe som dom kalla de förut men nu är de en boll man får med heroin som man snabbt lägger in i munnen så man kan svälja de om polisen kommer och sen skita ut den) efter bara någon dag, Kunde hända efter ett par timmar att jag stod där igen , På samma ställe som jag slutade på sist, När man väljer att gå på drogerna igen så är de inget att man börjar att må bra som första gångerna man tog substansen, Utan de är DIREKT tillbaka till där man slutade, Lägenhet på lägenhet försvann i missbruket och ångesten blev värre och värre, Jag försökte slå i mig så mycket heroin så jag skulle somna in, Men varje gång vakna jag upp på sjukhuset med slangar i hela kroppen, Och en gråtande mamma brevid som bad til gud att de var sista gången, Jag stod på benen i nästan 3år utan att ta droger, Jag hanskades bra med min ångest och fick hjälp med den, efter 3 år glömnde jag bort vem jag var, Jag glömde vart jag kom ifrån och vem jag var, Jag tog ett stort återfall och ALLT raserade, till exakt samma platts där jag var för dom 3 åren sedan, De enda som var obehalgit vart dom första doseringarna för jag viste ju inte längre hur mycket jag skulle ta för att inte dö, Jag var ju inte ingåd på de längre, Men 112 inknappat på mobilen och upp på Toaletten på sveavägen som är ganska känd för missbrukarna så satt jag på golvet i kanske 3timmar och kände den där kroppsdelen som var borta som jag nämnde tidigare som hade kommit tillbaka, Och det sluta med att jag försökte ta mitt liv med hjälp av heroinet men sommna på armen och svalde mina spyor och av de fick ja en lunginflamation och närvskador i armen så ja är nedsatt funktionellt, Det är lite om vem jag är och vad jag har gått igenom, Idag har jag vart ren från Morfinet och heroinet i snart ett halvår jag räknar inte dagar jag tar dag för dag, för jag vet att under 1 dag kan mitt liv vara raserat och jag kan sluta upphängd i ett träd med snaran runt halsen, Jag äter medeciner , Temogesic , Iktrovill, Zopliklon, Dom 3 medecinerna står jag mig nu på, Och känner att vardagen går runt, Dock så har jag ett annat beronde och det är sprutan, Jag har fortförande verktyg som jag kan slå i mig bara vatten med, Det räcker jag är torsk på nålen också, Ärrade armar och ångest på högnivå! ena dagen har jag ingen livslust alls och kan vara så i någon vecka att jag bara vill strunta i allt och hoppas på att kunna ta mitt liv, Till att må hur bra som helst och sitta och spela gittar och skratta, Livet som en missbrukare kan jag gämföra med ett krigsskadat barn som kommer från krig, Att leva med stressen 24timmar om dygnet att veta att jag måste ut och sno för att ha en dos till morgonen så jag klarar av att gå ut och sno mer perfymer och kameror så jag får in pengar till mitt missbruk, Jag HATAR det livet, Men endå så står jag nog med ena benet på varje sida, För jag känner hur nära de börjar bli att jag kommer fummla omkull igen, Men jag även nu ber till mig Själv att vara stark och att inte ta det steget, Missbruk är en sjukdom!! en sjukdom som är ärvlig, Man kan få den från familjegenerationer och man kan få de från sig själv! Jag tror du vet vem jag är men vill inte skiriva mitt namn för jag har aldrig skrivit de här förut! men Detta kanske får dig att förstå missbrukarens liv, Hur vi som står på plattan da in och dag ut mår, (Dock bor jag inte kvar i sthlm idag) Men jag kämpar och kämpar på varje dag, Hoppas det var till något intresse! Ursäkta min stavning den är som mitt liv just nu!
