soligmorgon.

en vanlig dag för en person med emotionell instabil personlighetsstörning (även kallat borderline) kan se ut precis hur som helst.
ingen dag är den andra lik.
kanske är det så för er utan borderline också?

Iallafall för mig så funkar det bäst att ha rutiner.
jag behöver t ex schema för att duscha.
äta.
gå ut.
ja, för att göra saker man i vanliga fall inte har några problem med att göra.
det är väl inte så mycket min borderline sida som spökar där, utan mer min ADHD sida.

men med min borderline sida så kan allt hända.
dagarna flyter ihop ibland.
ibland är det kaos.
ibland är det ljuvligt.
ibland är det uppochned.
ibland är det bara fullständigt förjävligt.
ibland helt underbart.

vissa dagar åker humöret upp och ned som en jojo.
en kompis förklarade mig med ett par enkla ord.
"em, att umgås med dig är som att åka en jävla bergochdalbana!"
Ja, det stämmer.
jag kan vara som en bergochdalbana.
arg som ett bi.
glad.
arg igen.
förbannad.
ledsen.
förtvivlad.
men jag kan också vara väldigt lugn och behärskad och "låtsas" som att allt är under kontroll.
allt beror på vilka jag umgås med.
och sen beror det på vilken sida av sängen jag vaknade på på morgonen.

vissa dagar kan man inte tänka annat än att man vill skära sönder sina armar och ben.
vissa dagar kan man inte tänka annat än att man vill spräcka skallen mot den där betongväggen.
vissa dagar kan man inte tänka på annat än att man vill ta livet av sig.
vissa dagar kan man inte tänka annat än att livet och allt som hör till bara är skit.
men någonstans där inne så finns ett ljus hos varje borderline patient.
aldrig någonsin har jag träffar personer som kämpar så.
kämpar och kämpar och kämpar.
varje dag.
varje timme.
varje minut.
varje sekund.
hela tiden kämpa, in i sista blodsdroppen!
kampen är något vi aldrig släpper!

Många i min omgivning, framförallt familjen, har svårt att förstå sig på mig.
förstå hur jag kan skada mig själv.
hur jag kan försöka ta livet av mig.
hur jag av panik för att bli lämnad, lämnar personen jag älskar mest.
hur jag kan förolämpa personer som står mig närmast.
hur jag kan leva med mig själv.
men vet ni?
att varje dag leva med denna ångesten.
med denna hopplösheten.
denna fruktansvärda tomheten.
den hemska rösten som berättar hur jävla dålig och värdelös man är.
den där rösten som säger till en att man ska skära sig.
nej, jag är inte skitzofren, verkligen inte, men jag hör ändå mina demoner inne i mitt huvud.
min största mobbare här i livet är min hjärna.
att leva med det ständiga kaoset.
döm mig när ni vandrat ett par dagar i mina skor!
försök säga till mig att ni inte vill dö.
försök säga till mig att ni inte vill skära er sönder och samman.
försök!

jag har så många demoner i mitt liv.
saker som har hänt.
bästa vänner som gått bort.
övergrepp.
misshandel.
osv osv.
men en sak ska ni veta och det är att jag kommer aldrig någonsin ge upp!

Aldrig!