soligmorgon.

Det är ganska sjukt hur missförstådd man kan bli när man har borderline.
många tror att man är sjuk i huvudet.
att man borde lobotomeras.
att man inte borde få jobba med barn.
att man borde vara sjukskriven livet ut.
vad är det om?
är folk verkligen så sjukt sjukt obildade att dom inte kan ta reda på fakta?

Visst, jag förstår att folk kan bli rädda.
man är ju galet självdestruktiv, inte alla, men jag är iaf.
man skadar sig själv, man försöker ta livet av sig, man hånar dom man älskar mest, man lämnar personer man älskar i ren panik för att dom ska hinna lämna en först, man åker upp och ned i humöret som en jojo.
men ändå.
vi är inte farliga bara för vi har borderline!
det är en emotionell instabilitet som vi arbetar med dagligen för att det ska bli lättare!
jag har gått i terapi i 2 år och lärt mig galet mycket om hur jag ska hantera situationen jag befinner mig i.
hur jag ska klara mig igenom en dag med grov ångest och hur jag ska göra istället för att skada mig själv.
jag är medicinerad för att inte fara upp och ned i humöret, men jag vill egentligen inte äta massa mediciner.
jag vill vara jag, utan mediciner, men det funkar inte riktigt.
man kan tro att jag äter mina mediciner för min skull, men det är inte riktigt hela sanningen.
mest äter jag medicinerna för personerna runt omkring mig.
för att jag ska vara lättare att umgås med.
men det går egentigen emot det jag står för.
men vad ska man göra?
vad gör man inte för sin kärlek och sina vänner?

Har du borderline?
blir du missuppfattad pga din diagnos?
vad har du stött på för fördommar?
hit me!

fred & kärlek.
em.